I ett forum som detta fungerar endast metaforer.

Det oslagbara.
Den existentiella komplexiteten gör så jag sliter mitt hår (personal fable, användbart H).
Någon gång ska jag släppa in kärleken.
Och kyssa den försiktigt.
Vårda den ömt.
Och situationen ska inkludera all den passion, hänförelse och kärleksfull lycka vi båda burit inom oss.

Men tills dess.
Ömsom gråter ömsom skrattar jag till musiken.
Och drömmer om att det går utmärkt på tentan.

Mannen utan ansikte.

Du fattas mig.
Något enormt.

Herr Åber, ice bitte.

Det här skulle kunna bli det bästa inlägget jag någonsin skrivit.
Men jag har inte riktigt kraften för jag har inte ätit glass på sex dagar.

Hemlängtan 060922

Det förändras.
Livet är ständigt pågående med eller utan Emma Margareta.

Kaffekopparna som behöver diskas.
Räkningarna som ska betalas.
Sista kapitlet som behöver gås igenom.
Allt det tråkiga.
Allt som fungerar som paranteser till de mer intensiva meningar vi alla söker.
Men det är vad som för handlingen framåt.
Livet.

Det pågår alldeles här utanför.
På den lugna, stilla gatan där ett äldre par strosar fram i något som känts som en sensommarkväll i augusti.
I lägenheten bredvid, där grannen aldrig lyckas fly sin rethosta.
Här i sängen. Där jag sitter med korslagda ben och har en klump i halsen.

Jag saknar hemma ibland.
Mammas fotsteg i köket.
Pappas sång i duschen.
Dajas muttrande i soffan.
Och jag kan inte låta bli att undra.
Saknar ni mig som jag saknar er?

Och alla dessa känslor jag försöker sortera.
De flyger som hundralappar i en luftbur, försöker greppa, samla på mig.
Alla nya ansikten, alla ord, alla platser.
Allt.
Fickorna är fulla och huvudet trött.

En liten centimeter av dig är kvar A. En underbar, röd, sprudlande centimeter.
Resten är ersatt av nya intryck anpassade efter vad som passat bäst när jag tagit livet i hand.
Du har hittat henne nu.

Men idag, bara idag, vill jag att mamma ska koka varm choklad och stryka mig över håret.

Olagligt.

Det här är absolut skitförbjudet.
Datorn får endast användas i utbildningssyfte och jo. Jag väntar på att en liten dam, ungefär 1, 50 cm över havet med en hård grå knut i nacken och klackar som en SS-soldat ska komma marscherandes och ta mig i örat.
Så vänner, jag slutar för idag.
Jag saknar er alla.