Kärlek äter man med kniv och gaffel, inte med träslev.

I mitten av augusti, när solen åter börjat svalna och de röda hallonen fått sin söta smak igen, tar Theodor Kallifatides med mig på en oförglömlig resa.
Jag talar naturligtvis om Kärleken.
Det kittlande, nervpirrande sinnesstämningen den försätter mig i.
Jag älskar det.
Varje sekund älskar jag det.
Ibland blir jag arg för att den kommer ta slut.
Men det kan självklart inte fortsätta hur länge som helst.

Var jag inte förälskad innan så blev jag det nu.
Och jag vet inte om det var för att du sa det. Hade jag känt igen dig via karaktärerna?
Hade jag hittat det du talar om?

Det är högst förbjudet att tala om kärleken och dess förunderliga vägar i ett forum som detta.
Men förlåt mig. Jag kan verkligen inte låta bli.

Och orden som bildar en mening, meningarna som bildar kapitel, kapitel som bildar en bok.
Allt får mig att fundera. Så ofantligt mycket får det mina hjärnceller att arbeta och jag slits hela tiden mellan lyckan och fasan, ovissheten, kärlekens huvudingredienser.
Förlåt men.
Jag måste njuta nu.
Medans det varar.